vägentillnyamig.blogg.se

En annan del i att träna mitt pannben har med min träning att göra. Ja jag är bekväm av mig som person, att pusha mig själv till det yttersta är något som faktiskt är väldigt svårt. Det är lättare att ge upp istället. Att våga utmana mig själv och lägga i en extra växel är något jag fått lära mig. Det är först när man börjar se sina resultat som man börjar tycka det är kul att utmana sig själv. Här har det hjälpt att ha en pt. När han har pushat mig till det yttersta vet jag vart min gräns går och jag vet hur jag ska träna när jag tränar ensam. Jag blir tydligt medveten om när jag ’fuskar’ och när jag verkligen kör 110%. 

Sedan anser inte jag att man behöver köra 110% på alla sina träningspass men man måste göra det någon gång i veckan ifall man vill se något resultat. 

(På bilden var första gången jag började kunna se lite muskelkonturer på ryggen)

För att göra tuffa pass mer överkomliga brukar jag tänka i minuter, sekunder eller distanser det beror lite på vad jag ska göra. 

Ska jag tillexempel springa men har en trött dag där jag känner att benen inte riktigt orkar kan jag tänka först i minuter. Att jag ska klara i alla fall 10 minuter, när det gått 10 minuter kanske jag har kommit 1,2 km och då tänker jag att jag lika väl kan ta mig 1,5 och sen då är det bara 500 meter till 2 km och då orkar jag nog det också. Ni förstår tänket? Lite till hela tiden, motivera med små delmål hela tiden. 

Min absoluta fiende nr 1 är stalkmaskinen på gymmet. 

Jag absolut hatar varje sekund i den, det är fruktansvärt jobbigt. 

Jag läste någonstans att träning inte ska vara roligt, att gör man bara det som är roligt blir det för ensidig träning. Man ska dela upp det ungefär 80-20, 80 ’måste’träning och 20 rolig träning. Jag tror stalkmaskinen tar upp alla min 80 procent. Hur gör man då för att se till att träningen blir gjord när man hellre vill skippa den? Jag gör saker som är lite roligare först, sedan stalkmaskinen och sedan avslutar med lite rolig träning. Därför så kan jag ladda upp innan och sedan ha lite mer att se fram emot efter. I maskinen så tänker jag 1 minut i taget. Att orka minut för minut, annars får man bara tänka bort smärtan och köra. Det som är positivt med sådan träning: stalkmaskinen, trappmaskinen, roddmaskinen, det går ganska snabbt att träna upp sig. Det betyder inte att det blir lättare, bara att man behöver komma över den mentala spärren att man inte klarar det och bevisar för sig själv att det går. 

Man måste tro på sig själv och sin egen styrka. Att lära känna sina muskler och lära sig lita på dem tar tid men det ger så mycket mer när det väl gäller. Gör jag något själv för första gången ger jag aldrig 110%. Som exempel hade jag chins på mitt träningspass denna veckan. Det är något jag varit väldigt rädd för att göra själv utan min pt som tar emot om jag ramlar eller hjälper på traven. Men nu var det upp till bevis. Jag har självklart ett litet gummiband som hjälp men det var inte så att jag gick in för att göra 15 stycken direkt. Jag gjorde 3 och var superlycklig för att det gick. Sedan gjorde jag 3 st i 5 omgångar istället. Vips så hade jag gjort 15 st! Gången efter gjorde jag 4 i rad 4 gånger. Igår när jag tränade lyckades jag med 6 stycken första gången och sedan 4. Bara för att man delar upp det betyder det inte att det är sämre träning. Bara man utmanar sig själv gång till gång så tycker jag det är roligare när man sätter rimliga krav och mål på sig själv så man får lyckas och inte bara tänker att det aldrig går eller att man misslyckas bara för att man inte klarar 15 repetitioner första gången eller trappmaskinen i hastighet 12 första gången man provar. 

Pannbenet måste vara med! Jag kan, jag vill, jag vågar är något jag försöker peppa mig med när jag tvivlar! Kör hårt och ge dig själv schyssta förutsättningar men fega inte! 💪🏼